fredag 25 januari 2008

Barnavårdstankar

Eftersom vi gav bloggadressen till vår fina bvc-sköterska idag så tänkte jag passa på att skriva lite om hur vi nyblivna föräldrar ses efter här i Uppsala. För jag är imponerad! Jag vet inte om det beror på att det är en mindre stad eller att det helt enkelt anses viktigare att man får det stöd man behöver när det är barn inblandade, men sättet som vi blev uppfångade på förvånade mig. Så snabbt liksom. Redan innan jag själv fattade att jag var deprimerad hade bvc-Kerstin snappat upp signalerna. Snabbt blev jag vidareskickad till en barn- och mödravårdspsykolog, Susanne, som också (liksom Kerstin) är en person med sunt förnuft och båda fötterna på jorden när det gäller förädraskap. Hos Susanne får jag gå så länge jag behöver, verkar det som. Och ingenting kostar något, det är helt otroligt. Eller kostar gör det ju, men jag betalar iallafall inget direkt till dem. När jag hade en utmattningsdepression för några år sedan sökte jag hjälp på vårdcentralen i Liljeholmen (det var när vi bodde i Midsommarkransen strax söder om Stockholm). Jag fick i och för sig ganska bra gensvar från dem i form av några veckors sjukskrivning och möjlighet att träffa en kurator där tre gånger. Men sen var det stopp. Kuratorn helt enkelt kunde inte ge mig någon stans att ta vägen mer långsiktigt. "Ja, du får väl kolla i Gula sidorna efter psykologer eller ringa runt och fråga lite" sa hon. Och så erbjöd de sig att skriva ut antidepressiv medicin. Men det sa jag nej till, jag vill inte äta medicin uan att dessutom få stöd av en psykolog, det trodde jag var självklart. Man kände sig faktiskt utlämnad, för hur ska man orka söka efter hjälp i telefonkatalogen när man är utmattad och deprimerad? Helt sjukt. Som tur klarade jag mig bra ändå och vi flyttade till Uppsala. Men ändå, det var så knäppt att man kände sig helt lämnad åt sitt öde. Det gör jag inte här. Psykologen ringer hem och frågar hur det är, om jag behöver gå en extra gång till bvc så går det bra. Det har liksom alltid funnits någon att vända sig till. Och det behövs verkligen.