En insändare i Kamratposten från 1989 (klicka gärna på bilden för att förstora). En egen illustration (den hoppande flickan) till min insändare och fyra svar i ett senare "Svar på tal". Det var lycka för en 11-årig Johanna Stenius. Och det slår mig att: Det här är jag. Den här tidningssidan sammanfattar den jag fortfarande är. Jag har inte tänkt på det så väldigt ofta, men hela mitt liv har präglats av att jag skriver, på ett eller annat sätt. Och att andra läser det, uppmärksammar det, inspireras eller provoceras av det, det är lycka.
Stora präntade bokstäver när jag som två-treåring blev chefredaktör för min första tidning: Hemexpressen, som jag och mina äldre bröder producerade för att skicka till farmor i Finland.
Stora präntade bokstäver när jag som två-treåring blev chefredaktör för min första tidning: Hemexpressen, som jag och mina äldre bröder producerade för att skicka till farmor i Finland.
Textade rader i en rosa dagbok med lås när jag som sexåring reste till USA med familjen över sommaren.
Långa brev riktade till mina favoritförfattare Viveca Sundvall och Barbro Lindgren, som jag tyvärr aldrig skickade.
Senare sida efter sida i en stor svart dagbok med långa resonemang med mig själv om hur mycket jag var värd i förhållande till omvärlden. Som det är när man är 16 år och ganska vilsen. (och ja, också en lista med killar jag hade kysst, måste väl erkännas)
I skoltidningen på gymnasiet. Novelltävlingar och dikter.
En lång brevväxling med en holländare jag hade träffat i Prag på skrynkliga papper, långa och många sidor varje vecka som författades på bussen, på lektionerna, i mörkret vid mitt skrivbord.
Sen en tids tystnad, efter en mycket dålig svenskalärare som inte förstod bättre. Då trodde jag att det var teater jag skulle syssla med. Men sen hamnade jag på rätt spår igen. Det började med påbörjade noveller, långa brev och poetiska b-uppsatser. Sen kom jag in på journalistutbildningen. Och på den vägen är det. Skriva är min väg framåt. Nuförtiden kanske inte allt är lika passionerat, inte när man skriver som yrke.
Men ändå. När någon hör av sig för att de påverkats av något som kommit från mina händer. Det är magi. Då kommer känslan tillbaka, den lycka jag kände när jag satt vid vardagsrumsbordet i Åkersberga och skrev till Du -89. Känslan av att det man skapar kan leda till något nytt och mycket större.
Sen en tids tystnad, efter en mycket dålig svenskalärare som inte förstod bättre. Då trodde jag att det var teater jag skulle syssla med. Men sen hamnade jag på rätt spår igen. Det började med påbörjade noveller, långa brev och poetiska b-uppsatser. Sen kom jag in på journalistutbildningen. Och på den vägen är det. Skriva är min väg framåt. Nuförtiden kanske inte allt är lika passionerat, inte när man skriver som yrke.
Men ändå. När någon hör av sig för att de påverkats av något som kommit från mina händer. Det är magi. Då kommer känslan tillbaka, den lycka jag kände när jag satt vid vardagsrumsbordet i Åkersberga och skrev till Du -89. Känslan av att det man skapar kan leda till något nytt och mycket större.
Från en lycklig
