Idag läse jag ett så otroligt sorgligt blogginlägg. Jag har följt Sandras blogg ett bra tag, och Pernilla och jag även intervjuat henne en gång i New York. Hon skriver otroligt bra och målar upp en (för det mesta) fantastisk bild av sitt liv i bloggen som har väldigt många läsare varje dag. Och nu har det näst värsta hänt henne. Det som kommer efter att förlora någon man älskar genom döden - hon har blivit lämnad av sitt livs kärlek, helt utan förvarning som det verkar. Jag känner så med henne. Hon har så många välvilliga och känsliga läsare, över 800 tröstande kommentarer till inlägget, många skriver att de gråter, att de inte kan tänka på något annat, att de vill resa över Atlanten och krama henne, deras pojkvänner skriver också kommentarer om hur flickvännerna lider. Vilken kraft det finns i bloggandet, jag är helt fascinerad.
Förutom bloggandets sprängkraft har det här fått mig att tänka på hur folk reagerar när något riktigt hemskt händer en person i ens närhet - man blir omedelbart tacksam över det man själv har. Går hem till sina närmaste och håller om dem. Pratar med sin partner om hjärtesorg och att man aldrig ska lämna varandra. Självklart gör man det och så ska det vara. Det som är så hjärtknipande i det hela är att för den personen som sörjer blir det ännu värre. Alla facebookstatusar som säger typ "har idag insett hur skört livet är, man ska ta vara på varje ögonblick". Alla som lyssnar på ens berättelse, börjar gråta själva, lider med en, vill och försöker trösta men också inom sig tänker "tur att det inte händer mig". Alla som försöker förstå det ofattbara som just hänt fast det inte går om man inte befinner sig mitt i det. Det gör bara situationen verkligare för den drabbade - det HAR hänt. Genom folks reaktioner förstår man det enorma i situationen. Den enda man kan prata med är de som går igenom samma sak - och i längden hjälper inte ens det. Till slut har man bara sig själv så det gäller att samla styrka.
En sak vet jag iallafall. Det måste kännas fint att ha mer än åttahundra okända människor som fäller tårar åt en.
Förutom bloggandets sprängkraft har det här fått mig att tänka på hur folk reagerar när något riktigt hemskt händer en person i ens närhet - man blir omedelbart tacksam över det man själv har. Går hem till sina närmaste och håller om dem. Pratar med sin partner om hjärtesorg och att man aldrig ska lämna varandra. Självklart gör man det och så ska det vara. Det som är så hjärtknipande i det hela är att för den personen som sörjer blir det ännu värre. Alla facebookstatusar som säger typ "har idag insett hur skört livet är, man ska ta vara på varje ögonblick". Alla som lyssnar på ens berättelse, börjar gråta själva, lider med en, vill och försöker trösta men också inom sig tänker "tur att det inte händer mig". Alla som försöker förstå det ofattbara som just hänt fast det inte går om man inte befinner sig mitt i det. Det gör bara situationen verkligare för den drabbade - det HAR hänt. Genom folks reaktioner förstår man det enorma i situationen. Den enda man kan prata med är de som går igenom samma sak - och i längden hjälper inte ens det. Till slut har man bara sig själv så det gäller att samla styrka.
En sak vet jag iallafall. Det måste kännas fint att ha mer än åttahundra okända människor som fäller tårar åt en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar