Hejdå sorgliga år

Nu är äntligen 2012 slut. Mitt livs värsta år och jag är så glad att få gå in i ett nytt 2013. Lite ledsnare, lite äldre i sinnet men också flera insikter rikare. Många mörka, svåra saker har hänt mig i år. Men det har hänt bra saker också. Jag har sett hur människor sluter upp runt den som behöver det. Jag har funnit nya vänner på oväntade platser. Jag har förstått hur glad jag ska vara som har fått ha, och fortfarande har, så många underbara människor i mitt liv. Jag har saknat,  gråtit, varit arg, bottenlöst ledsen men också varit tacksam. Det finns ingenting som betyder mer än de relationer man har och är det en sak jag vill ta med mig in i det nya året så är det glädjen över att verkligen ta mig tid, att lyssna och låta de som är nära mig veta hur mycket de betyder för mig.
Det blir den årssammanfattningen jag gör. Tillsammans med några av de låtar som jag lyssnat mest på. Alltså inte bara sådana som släppts i år - utan de som betytt mycket för mig.

2013 ska jag försöka bli mig själv igen, det blir mitt enda nyårslöfte, ett ganska stort sådant. Till det hör att ordna en hejdundrande inflyttningsfest, bjuda hem vänner på middag och börja sova ordentligt på nätterna. Jag hör av mig.

Ps. Vill ändå tillägga att jobbmässigt har det här året varit riktigt, riktigt bra. Jag har dragit in fler nya, roliga uppdrag än jag kunnat ana med en bebis hemma. Det är jag väldigt nöjd med.

Pysselchock!

Jag tycker egentligen att jag är en person som älskar att pyssla. Förr höll jag jämt på, klippte och klistrade och grejade och hade mig. Men de senaste åren har det inte blivit så. Konstigt nog, med barn borde man ju pyssla ännu mer. Orken försvann med alla jobbigheter som inträdde i livet och jag har inte tagit i pysselsakerna på evigheter. Men igår kom en inspiration plötsligt över mig. Jag och Matilda lyssnade på hennes spotifylista och pysslade! Jag hittade sån fin inspiration på den här bloggen så vi härmade lite och gjorde julgranspynt, skålar och fina små blommor av smälta pärlor i ugnen. Så himla enkelt pyssel!

God jul!

Nämen! Jag tror minsann att bloggen tar långhelg! Ha en fin jul så ses vi nästa vecka!

Trädgårdsarbete

Jag har varit ute på ett mycket trevligt uppdrag i veckan! Uppdraget innefattade en hel del grävande och hackande i jorden, lite lyssnande på fågelljud och till och med sommarkänslor när jag besökte tropiska växthuset här i Uppsala. Resultatet kommer att synas i ett magasin framåt våren.

Nytt och gammalt. Planteringsspaden till höger är tillverkad i botaniska trädgården för länge sedan och har sparats som ett föremål att vrida och vända på, och undra hur någon trädgårdsmästare orkade gräva med en så tung jättegrej. Den till vänster är en ny modell från Fiskars.

 Vi testade att hacka i  jorden under djungelträden i tropikerna.

Och vi fyllde stora krukor med lös planteringsjord. Bland annat.

Den trevliga trädgårdsmästaren Christina Grusell var min gräv-mentor under dagen. Här testar hon att luckra upp stenig jord.

Bestulen

Jag har blivit av med min mobil. Herregud vad handikappad man känner sig. Jag minns när jag reste till Borneo och vi satt i en tuk tuk och jag fick mobil-fantomkänslor av vibrationerna. Lite så är det nu med, hela tiden. Går runt på stan och ser potentiella Instagrambilder, vill bara ringa någon medan jag sitter och kör, vill kolla Facebook varannan sekund. Det är nog bra för mig att vara mobillös ett par dagar.
Men det är INTE bra för mitt jobb, det är det som gör mig superstressad. Vill inte missa några chanser eller vara ineffektiv. Så jobbar på att lösa problemet helt enkelt. Tills dess - mejla! Jag kollar mejlen hela tiden, eller så ofta jag hittar nätverk med laptopen. Kände mig som en galning när jag körde längs Valhallavägen idag och stannade var femtionde meter i någon ficka för att leta efter olåsta nätverk att tjuv-surfa på. Vid Fältöversten fick jag napp, triumfen! Det syns på mig på bilden hur nöjd jag var med mig själv.

Fotothing

En gång i tiden var jag väldigt aktiv på ett fotoforum som hette Fotothing. Det var långt före Instagram och Twitter, till och med före Facebook (herregud, har det funnits en tid före Facebook?!?) .  Det var ett behagligt enkelt format, en bilddagbok som jag uppdaterade lite då och då. Sen har jag helt glömt det. Men mina bilder där ligger kvar och jag har inte hjärta att avsluta kontot. När jag tittade igenom dem nu hittade jag saker jag helt hade glömt. Fina, fina saker som väcker minnen för mig! Och så kom jag att tänka på de vänner jag fick genom Fotothing, speciellt Dora som visade sig bo nästa stad och som jag träffar rätt så ofta, som jag skrivit flera artiklar om, som var med och arrangerade min möhippa och vars son nu är jämngammal med Pontus. Vi hade aldrig hittat varandra utan Fotothing. Sociala medier har verkligen gett mig mycket, i ganska många år redan!

Här kan ni kolla in min Fotothing.

En bloggpost för att utrota polio

Här kommer ett inlägg i samarbete med Unicef, ett av många sätt att försöka bidra till en bättre värld.

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till.

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör UNICEF. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. Köp vaccin och hjälp till att utrota polio!

unicef.se/gavoshop/poliovaccin

För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I UNICEFs gåvoshop kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för alltså för att rädda livet på 20 barn.

 

Att förklara det värsta

Vi är på väg hem från Nelins, jag och Matilda, där vi har handlat julmust, bananer och barnmat. Precis när vi närmar oss järnvägsövergången ser vi blåljusen. En ambulans, en brandbil och flera polisbilar. Två sjukvårdare springer mot ett stillastående tåg med en bår i handen.
"Har någon blivit sjuk på tåget?" undrar Matilda. Och jag med. Vi frågar en polis som kommer gående med en polishund i koppel. Han svarar att han inte vet vad som hänt. Vi går in. Genom fönstret har vi ändå utsikt som från första parkett. Tåget, fullt med synbart ovetande passagerare står där, nedanför vårt hus. Timme efter timme. Framför står en grupp poliser och diskuterar, klättrar upp och ner i loket, lyser med ficklampa på en karta.
"Olycka stoppar all tågtrafik mellan Uppsala och Sala" står det på nätet.
Olycka, alltså. Det säger jag inte till Matilda.
När sjukvårdarna kommer tillbaka efter nästan två timmar, pulsande genom snön med en tom bår drar jag en inre suck av lättnad.
Men sedan kommer en brandbil. De drar fram en tjock slang och börjar spola av framsidan av loket.
"Varför sprutar de vatten, brinner tåget?" frågar Matilda.
Jag kan inte svara vad jag tror. Kan inte ens tänka på att de trodde att tåget hade kört på en människa. Det verkar inte ha varit så, det kanske var ett djur eftersom de kom tillbaka med tom bår.
Men det kunde ha varit en människa på båren, och vad skulle jag ha sagt då?
Matilda har redan fått tänka så oerhört mycket mer på död och förlust än vad jag skulle ha velat.
När min älskade vän K gick bort tidigare i  år var en av mina allra första tankar medan jag i en storm av chock vandrade genom sjukhuskorridoren: Matilda. Vad ska jag säga. Hur ska jag förklara.
Så fort klockan var tillräckligt mycket ringde jag till den enda jag visste att fråga: BVC.
"Säg som det är, var ärlig utan för mycket detaljer", sa Kerstin.
Martin fick berätta för Matilda för jag klarade det inte själv. Men hon har tagit det bra, det har varit många frågor men bra frågor. Funderingar om änglar. Om varför. Om hur det ska gå för barnet. Om vem som ska bli mammas kompis nu. Inte några frågor om skuld, eller att hon verkat ta något på sig själv. Hon har förstått att det är jag som sörjer och inte hon. Så tacksam jag är för det, så tacksam för att hon är så klok och empatisk.
Men jag vill inte förklara döden på fler sätt just nu. Jag står vid fönstret och håller andan och vill att det bara ska vara ett växelfel, vad som helst.
"Brinner det mamma?"
"Jag vet inte, jag vet inte vad de gör" svarar jag.
En liten stund senare rullar tåget långsamt iväg. 

Tjoho, vi är med ny bil!!

Nu ska jag berätta historien om Seaten. Vi har alltså i mer än tio i år kört omkring i en grön Seat från 1999 som sakta men säkert gått sitt öde till mötes. Och ödesdagen kom, i början av november när en besiktningsman skakade på huvudet och pekade ut en... två... tre... fyra stora rostangrepp på undersidan av bilen. Det senaste årets händelser fick sin förklaring. När jag körde igenom en stor vattenpöli en viadukt och blev stående en halvtimme medan Seaten hostade sig tillbaka till liv, en lukt av våt gammal ull omkring mig. Martin som fick knuffa igång bilen i en nerförsbacke på väg hem från Dalarna medan Matilda grät i baksätet. Hur den vägrat starta så fort det regnat och varit lite kyligt. Hur den stannade mitt i en korsning på Skolgatan. AC:n har inte fungerat på flera år. vindrutan har en läcka och om man kör på motorvägen viner det så man inte hör bilradio, som förresten väljer fritt vilken högtalare den ska spela i.
Det är helt enkelt mycket hög tid att byta bil. Och det har vi alltså gjort, idag inköptes en bättre begagnad Opel Astra på en lokal bilhandlare, som känns som värsta vrålåket i jämförelse. ser fram emot att våga köra omkring med barnen utan att riskera att bli anmäld för oansvarighet.
Men Seaten. Den har tagit oss långt. Kommer alltid att minnas den med värme!

 Martin kör under en av de allra bästa resorna vi har gjort med Seaten, till Gotland i juli 2010.

Under en av alla oräkneliga gånger vi köat för att köra på finlandsfärjan för att åka till landet. Matilda, då 10 månader, festar på majskrokar såklart. 

121212

Det är ett himla tjat om 121212 idag och jag fattar ingenting. Ska det vara något speciellt med den här dagen? För mig är den då alldeles som vanligt. Kanske händer det något fantastiskt ikväll? Vad kan det vara?
Bjuder på en bild på från Australien, på en inburad påfågel. Mest för att få skapa en bildmapp på datorn som heter "121212". Så har jag också gjort något av det här datumet!

Dracula

Jag tog den absolut sista chansen igår och såg Uppsala stadsteaters sista föreställning av Dracula, med musik av Jonathan Johansson. Haj var förresten också med i föreställningen. Förutom att jag fick nästan kväva mig själv för att inte hosta sönder stämningen i salongen, så var det en stark och suggestiv föreställning som lyckades berätta mycket med hjälp av ljus och endast enkel rekvisita. Och musiken - såklart fantastisk. Speciellt andra akten tyckte jag kändes i kroppen. Som en påle i hjärtat, för att använda en passande liknelse.
Bilderna kommer från Stadsteaterns Flickr-konto.

Ylva, min räddare i nöden

För första gången ska jag dela ett recept här i bloggen! Det är dock inte mitt eget recept, utan min kollega Ylva Porsklevs. Hon är frilansjournalist med huvudfokus på mat och så otroligt snitsig i köket! Nu har hon dessutom räddat mig och Martin mitt i vår värsta förkylningsperiod nånsin, med sin förkylningsdryck som jag druckit oräkneligt antal koppar av senaste veckan. Man kan bäst få receptet hos Ylva på hennes blogg, men såhär gjorde jag iallafall, summerat i en massa konstnärliga Instagrambilder, ett försök att få vår just nu inte så glamourösa vardag att inte synas så mycket. Det gick visst sådär. Men ta gärna efter recepetet!

Man behöver: några dl vatten. En halv lime. Ett citrongräs. 

Ingefära. Honung.

Skär av cirka fem cm längst ner på citrongräset. Banka på 

änden med knivskaftet tills det är trådigt eller hur man 

ska säga. Skiva sedan grovt.

Skär 3-4 skivor färsk ingefära, den behöver inte skalas.

Ylva kanske skulle tycka att mina skivor är för tjocka.

Koka upp vattnet, lägg i ingefära och citrongräs. 

Sjud sedan på låg värme cirka tio minuter. 

Pressa i en halv lime. Citron funkar också tycker jag.

Sila ner drycken i en kopp. Söta med honung.

 Drick framför kvällsjobbet.

Förkyld framgång

Just nu är vi ständigt sjuka hemma hos oss. Hosta, feber, rinnande ögon, tappade röster... Nämn ett förkylningssymptom och vi har det. Längtar efter vår, sommar och varför inte en två veckors semester på något varmt ställe!!
Positivt är i alla fall att det går bra på jobbet! Jag har flera nya roliga uppdrag på gång och har äntligen fått kontakt med ett par redaktioner jag velat arbeta för länge.  Före jul ska allt vara klart så just nu är det hektiskt. Bra hektiskt!

En liten glimt av det material jag sitter och jobbar med just nu. Bilden är tagen av mig på Kangaroo island, Australien. 

TV-inslaget

Hejsvejs! Här kan ni se inslaget med bland annat mig i TV4 Uppland:

På TV igen

Det här med att prata om flaskmatning har visst blivit lite av mitt signum helt plötsligt. Ni som bor i Uppsalaområdet kan imorgon bitti se mig på nyheterna i TV4 Uppland när jag pratar om informationen om amning och flaskmatning. Ska jag själv våga titta den här gången?

När reportern ringde imorse hade jag på mig en smutsig kofta och en klänning som bäst kan jämföras med ett tjockt sängöverkast. Hade helt enkelt inte räknat med att träffa nån idag. Så fick panikrusa till närmaste billiga klädaffär och köpa något som kändes helt ok för sitt pris. Hade en svart kofta över också. Vad tror ni?